Till minne av Queen of Ice 

När hon var 4 veckor upptäckte jag att hennes hjärta inte slog som det skulle, så jag åkte till veterinären och var beredd på att avliva henne. Veterinären konstaterade mycket riktigt ett hjärtfel , men sa att hon kunde leva i många år med detta. Jag åkte hem med en lycklig katt och jag var en ännu lyckligare matte…Det var då hon fick sitt smeknamn, Hjärtat.

Tiden gick och när Hjärtat vid ca 3 års ålder började få andningsproblem, åkte min sambo Thomas, som  Hjärtis valt som sin själsfrände, till Bagarmossen för utredning efter tidsbeställning hos hjärtspecialister. De konstaterade, att hon hade en förträngning mellan hjärta och lungor och måste stå på cortison och astmamedicin resten av sitt liv!

Till saken hör, som jag tidigare nämnde, att detta blivit Thomas katt! Han gjorde allt för henne och hon gjorde allt för honom, förutom att retas med andra katter, eftersom hon visste, att hon alltid hade husse som försvarade i bakgrunden.

Thomas hade tidigt köpt henne med räkost, bara hon såg honom så tiggde hon av denna vara. Hjärtis fick nästan aldrig räkost av mig, förutom när det var medicindags, och hennes misstänksamma blickar när JAG gav henne räkost slutade oftast med en utspottad tablett!

Hjärtat kunde ligga och storsova hela dagen, när jag var hemma, men när hon hörde hissen, som just husse anlände i (säkert kattintuition), reste hon sig upp och galopperade till dörren och välkomnade husse. En annan mycket speciell tradition var, när Thomas och Hjärtis skulle gå och lägga sig.

Thomas sa… -Nähe Hjärtis, nu drar vi oss tillbaka, och hon såg ut som den mest väldresserade rottweilern och gick fot vänster sida hela vägen in till sovrummet och hoppade upp i sängen! Men det starkaste minnet är nog, när vi skulle åka iväg några dagar på semester och min svärmor, Caisy, skulle ha hand om katterna. Hon hade fått väldigt noggranna instruktioner av Thomas om Hjärtats medicinering som skedde via räkosttuben. Hon kunde nämligen konsten att, som jag tidigare nämnde, suga ur det gottaste, för att sedan floppa ut en helt superren tablett. När vi ringde hem, för att höra hur det var med alla katter, svarade Caisy med ett skratt att det bara var bra! Hon berättade att hon laddat upp med rikligt med räkost för att få i Hjärtat sin medicin och var beredd på veckans krångel, men till sin förvåning svalde hon allt med hull och hår utan problem. Problemet var att hon tyckte att det gick lite för lätt och vänder upp blicken… Vem står i dörröppningen och smyger…?  Jodå, naturligtvis Hjärtis, svärmor hade petat i en annan räkostsugen katt medicinen!

Nåväl hon fick i alla fall ett värdigt slut vårt lilla Hjärta. Vi fick träffa en underbar veterinär på Bagarmossen och han tyckte att hon verkligen var i ovanligt bra kondition med tanke på sitt hjärtfel och framför allt sin ålder…8 och ett halvt år!   

Man kan inte direkt beskylla henne för att hon alltid hade den snyggaste frisyren här i världen, eftersom hon inte gick att bada. Hon var för det mesta nerklippt och vi frotterade henne med en fuktig handduk, när vi tyckte det behövdes. Det som var väldigt speciellt med henne var hennes skostorlek. Hon hade såna enorma tofsar på fötterna, det såg ut som om hon minst hade storlek 46!

Det bästa jag visste var att försöka känna på tofsarna, men jag lyckades aldrig för de var bara HENNES! När hon väl fick somna in i min famn den där natten i februari grät jag inte och jag blev faktiskt lite förvånad över mig själv. Nu är det så att alla våra katter har en liten lund i skogen på vårt sommarställe, där de får sin sista vila. Så var det då dags mitt i natten att lägga henne i en liten kartong för att kunna transportera henne till landet. Jag vek ner henne i kartongen, fortfarande utan tårar, men det sista jag gör är att för första gången krama och pussa hennes tofsar och då  kom tårarna…

Tack härliga underbara lilla Chazalle’s Queen of Ice för den tid vi fick ha tillsammans.

Jessica och Thomas

Chazalle’s